Ansvarsarter
I naturvårdsprogrammet har ett antal arter beslutats bli ansvarsarter för Falu kommun.
Det är arter där kommunen eller Dalarnas län sannolikt har en betydelsefull del av Sveriges population, eller arter vars regionala utbredning har sin tyngdpunkt i Falu kommun. Ansvarsarterna har bedömts vara av särskilt intresse för Falu Kommun att bevara och bör prioriteras i naturvårdsarbetet.
Bergviol
Bergviol blommar tidigt, från slutet av april och en bit in i maj.
De ljusvioletta, väldoftande blommorna är kortskaftade och utgår från jordstammen. Bladutvecklingen börjar i mitten av maj och under sommaren syns plantorna på håll som stora, bladrika ruggar.
Den tidiga blomningen medför att pollineringen och därigenom frösättningen varierar starkt mellan olika år.
Bergviol växer på solvarma ståndorter, främst på torra backar och i lövskogsdominerad brynvegetation runt odlade marker.
Den förekommer dessutom i solexponerade bergssluttningar och helst i lövträdsdominerade partier. Arten missgynnas av igenplantering och igenväxning med barrträd, eftersom den är ljusberoende.
Bergviol är fridlyst.
Brun gräsfjäril
Detta är en av våra minsta gräsfjärilarter.
Vingarnas ovansidor är jämnt chokladbruna, bakvingarna har orange kantlinje och en till fyra orangefärgade ringar längs ytterkanten.
Brun gräsfjäril är i Sverige en utpräglad inlandsart, som i första hand finns i trakter med ett småskaligt jordbrukslandskap. Den flyger på blomrika, väl solexponerade ängsmarker omgivna av skog.
Fjärilen kläcks och flyger främst under mitten och andra halvan av juni.
Brun gräsfjäril är främst hotad av igenväxning och igenplantering av ängar och övergivna åkermarker som utvecklat en örtrik ängsvegetation.
Sanddraba
Sanddraba är en höstgroende, ettårig ört som blommar i maj.
Den blir till slut 1–3 dm hög, är ganska slank med lång, gles fruktställning och föga grenig. Blommorna är gula. Frön bildas i stora mängder och utgör artens enda spridningsmedel.
Sanddraba växer i blottad, vanligen ganska fin sand på torra lokaler som stränder, brinkar, nipor, blottor i sandig betesmark och trädor. Den förekommer även på kyrkogårdsmurar och mer tillfälligt på sandiga gårdsplaner.
Sanddraban har en varaktig fröbank, vilket är en buffert mot år då fröproduktionen slår fel eller helt uteblir.
På vissa håll är sanddraban hotad av igenväxning och plantering intill älvbrinkar. I övrigt är arten hotad av bland annat täktverksamhet och omläggning av vägar. Ovarsam restaurering av kyrkogårdsmurar kan också vara ett hot.
Större vattensalamander
Större vattensalamander tillhör gruppen svansgroddjur. Den blir 10-16 cm lång, varierar i färg, men ovansidan är vanligen mörkare. Undersidan är orangegul med svarta fläckar. Huden är vårtig. Under lekperioden utvecklar hanarna en ryggkam och en bredare svans
Den större vattensalamandern lever större delen av året på land, i skog och fuktig ängsmiljö. Den vill gärna ha gott om död ved och lövförna där den kan hitta mat och gömställen. Stenrösen, block och håligheter bidrar med bra övervintringsplatser.
Äggen läggs under april och maj i mindre vattensamlingar fria från fisk. Liksom hos de flesta andra groddjur lever sedan ynglena i vattnet, och andas med gälar. Efter tre till fyra månader utvecklar de ben och lungor, och vandrar upp på land.
Större vattensalamander finns i södra och mellersta Sverige, samt norrut längs Norrlandskusten upp till Ångermanland. Den förekommer också i Dalarna och Jämtland.
Den hotas av utdikning, igenväxning runt de naturliga vattensamlingarna och inplantering av fisk och kräftor. Den har försvunnit från många platser där den tidigare funnits i Sverige. Åtgärder som hjälper den större vattensalamandern är bland annat att anlägga nya dammar och småvatten, och att förbättra landmiljöer i närheten av dessa vatten.
Den större vattensalamandern är fridlyst och upptagen i Bernkonventionen och i EU:s art- och habitatdirektiv.
Varglav
Varglav är en intensivt gulgrön busklav och kan bli upp till 15 cm lång.
Varglavens utbredning på naturliga ståndorter är begränsad från norra Värmland till Lycksele Lappmark.
Arten var tidigare spridd i Syd- och mellansverige på kulturskapade ståndorter såsom spåntak, brädväggar och påfallande ofta på gamla byggnader på kyrkogårdar.
Varglav uppträder på gammal, torr, hård ved, främst tallved, i öppna lägen. Naturliga habitat utgörs av torrakor, högstubbar och rotvältor, främst i kanten av eller ute på myrar. I norra Sverige finns den fortfarande kvar på ett antal fäbodar av obehandlat virke.
Om man tar bort torrakor vid avverkningar eller när man samlar brännved är det ett allvarligt hot mot laven. Både målning och förfall av gamla obehandlade träbyggnader är ett stort hot. Lämpliga torrakor nyskapas i mycket liten utsträckning.
Varglaven är fridlyst i Sverige och är även Dalarnas landskapslav. Arten är giftig och har fått sitt namn då det anses att den tidigare användes som gift i åtlar vid varg- och rävjakt.