Berättelsen om Copper Tales

Ni har säkert hört berättelserna om väsen, mystiska varelser som levde både nära människorna och djupt inne i de mörkaste skogarna. Förr var det vanligt att folk såg skymtar av dem, och de levde i en skör balans med vår värld. Men något hände. Under slutet av 1800-talet började denna magi sakta försvinna, tills den nästan helt dog ut. Nu ska ni få höra sanningen om varför vi slutade se väsen och vad som faktiskt hände den ödesdigra dagen.

Året var 1889, och världen stod på randen till förändring. Industrialiseringen hade nått även de mest avlägsna byarna, och skogen, som en gång varit full av liv och magi, höggs ner för att ge plats åt järnvägar och fabriker. Människorna, som i generationer levt sida vid sida med väsen och naturens krafter, började glömma de gamla sanningarna. De skrattade åt sagorna om skogsrån och troll, som om de aldrig existerat.

Häxan Lilian, den sista väktaren i Falun av balansen mellan människor och magiska varelser, såg det med sorg i sitt hjärta. Hon bodde djupt inne i skogen vid Marnäs i en stuga täckt av mossa och barr från höga tallar. Där lyssnade hon på viskningarna från naturen och väsendena som sökte skydd hos henne. De berättade om hur deras hem förstördes, hur de drevs på flykt och jagades som om de vore genom onda och farliga.

En kväll knackade tre varelser på hennes dörr. Det var en mörkergumma, ett skogsrå och därvan. Deras ögon glödde av desperation.
"Vi behöver din hjälp, Lilian," bad de på sina bara knän. "Människorna har blivit giriga. De förstör allt vi älskar. Vi kan inte leva så här längre."

Lilian visste att de talade sanning. Hon hade sett hur människorna börjat exploatera skogarna utan respekt för den magi som vilade där. Hon hade sett barn kasta stenar på nissarna och män fälla träd utan att först ge ett tack eller tecken till skogsrået. Hon kände att balansen var på väg att rubbas för alltid.

Men att ta till strid var inte Lillians eller väsendenas väg. Istället valde Lilian en annan, svårare lösning. Hon samlade en representant av alla väsen i en hemlig ceremoni under fullmånens sken. De samlades vid en glänta där marken var fylld av glimmande bergkristaller – den sista platsen där magin flödade fritt.

"Jag har fattat ett beslut," sa Lilian med en röst som skälvde av både sorg och beslutsamhet. "För att skydda er och era hem måste jag gömma er. Jag kommer sluta människornas ögon. De ska inte längre kunna se er, inte höra era röster eller känna er närvaro. På detta sätt ska ni vara säkra."

Mörkergumman steg fram, med tårar i ögonen.
"Men vad händer om människorna ändrar sig? Om de lär sig att återigen leva i harmoni med oss?"

Lilian nickade långsamt. "Besvärjelsen ska inte vara för evigt. När tiden är inne, när människorna börjar visa att de är redo, ska de återfå sin syn. Men tills dess måste ni gömma er. Människorna ska åter börja förstå att naturen och magin är viktig. Det kommer att ta tid och de kommer nästan att förstöra allt innan de börjar förstå. Men sakta kommer de en och en att vakna upp och förstå. När den tiden kommer ser världen väldigt annorlunda ut. De kommer då ha magiska hjälpmedel i sina händer. En sorts små speglar som de kan se både text och bilder i. De här speglarna kommer att vara nyckeln för att de åter igen kunna se."

Med en uråldrig besvärjelse gömde hon den magiska världen från oss för att skydda både väsen och människor från varandra. Marken skakade, stjärnorna tycktes blekna, och en tystnad lade sig över världen. När solen gick upp nästa dag hade människorna förlorat förmågan att se väsen. För dem blev världen lite mindre magisk, lite gråare, utan att de ens förstod varför.

Lilian försvann kort därefter, in i skogens djup. Men hennes sista ord ekar fortfarande bland träden:
”När tiden är mogen, och människorna återigen har lärt sig respekt för naturen och magin, ska förtrollningen brytas. De som söker sanningen genom prövningar ska åter få se.”

Detta blev dagen då magin gömdes, och synen förlorades. Falun är fortfarande fullt av liv, men för de flesta är det bara mörkt och tomt där varelserna egentligen finns – tills de åter lär sig att se.

Nu är den tiden här. Genom att lösa gåtor och utföra uppdrag kan du bryta förtrollningen och återigen se ett och ett av de väsen som lever mitt ibland oss.