Harmsarvet är en bergsmansgård som ligger sydost om Önsbacksdammen. Gården är en av få så nära gruvan med odlingsbar mark och det finns ekar i området.

Här vid Harmsarvets bergsmansgård får man en bra bild av hur landskapet kan ha sett ut i äldre tid. Den gamla gårdsklungan ligger omgiven av ett, sedan 1700-talet, i stort sett oförändrat landskap. Bergsmansgårdarna ägdes av bergsmän. Bergsmännen var de personer som drev bergsbruket i Falu koppargruva.

De hade rätt att delta i gruvbrytningen och att förädla malmen till koppar i en hytta. Bland de olika ägarna till Harmsarvets bergsmansgård återfinns flera betydelsefulla personer med anknytning till gruvans och Faluns historia.
Dessa har varit delägare i hyttor vid bl. a. Gruvbacken och Korsgården.
Harmsarvets kända historia går 500 år tillbaka i tiden. Gården omtalas första gången 1569, då den ägdes av kronan. År 1647 köptes Harmsarvet av Hans Philip Lybecker, kungens bergmästare vid gruvan och även stadens borgmästare. Från det året finns en fullständig ägarlängd fram till nutid.

Den gård man kan se i idag är till stor del uppförd under 1700-talet, men äldre gårdsbebyggelse har troligen legat på samma plats under lång tid.

Mangårdsbyggnaden bestod tidigare av rödmålat timmer, den nuvarande panelen tillkom omkring sekelskiftet 1900. I salen finns en kakelugn på träben, uppsatt under 1700-talet och troligen husets äldsta. Bland ekonomibyggnaderna finns också flera ålderdomliga detaljer kvar på husen bl.a. ytterdörrar från 1700-talet, på den äldre ladugården och på brygghuset/drängstugan. Även bostadshuset har en ytterdörr från 1700-talet. Grunden till Lybeckers huvudbyggnad syns i östra mangården.

Speciellt för Harmsarvet är den tätt kringbyggda fägården med tydlig uppdelning mellan mangård och fägård. Att bygga på det här sättet var i äldre tid vanligt längre söderut i Sverige, men har även förekommit i södra dalarna. Den odlingsbara jorden runt kopparberget var begränsad och kunde inte tillgodose det behov av spannmål som en växande befolkning krävde. För att utnyttja marken så effektivt som möjligt använde man sig av en metod som kallas lindbruk. Det innebar att marken växelvis användes till åker och till äng.

Harmsarvet var en av få gårdar med odlingsbar mark så nära gruvan. Gården har brukats i stort sett på samma vis ända sedan Lybeckers tid, eller ännu längre tillbaka, och in i nutid. Lindorna, som åtskiljs av öppna diken, är synliga än idag runt om gården.

På 1800-talet var den odlade arealen större än den är nu, jordbruksmarken sträckte sig då längre bort åt såväl norr som öster. Längre ner i barrskogen vittnar regelbundet återkommande diken om gammal jordbruksmark.

När man följer slingan vidare kommer man till ekhagen. Ekarna på Harmsarvet hör till Faluns äldsta och grövsta ädellövträd. Det är anmärkningsvärt med en så stor koncentration av ekar här, då den naturliga förekomsten av ekar bara sträcker sig till Dalarnas sydöstra hörn. Hur ekarna har kommit hit finns det flera teorier om. Den vanligaste och mest omtyckta är den om hur drottning Kristina besökt Harmsarvet under Lybeckers tid och ansett att växtligheten runt gården var torftig och sänt honom bl. a. ekplantor. En annan teori kan vara att man planterat ekar för ekollonens skull. Grisar uppfödda på ekollon har ansetts ge det finaste
köttet.

I Ekhagens övre del ses, parallellt med åkern, en numer överväxt stenmur från medeltiden.