På Kunterbergets sluttning mot Stålmyran, ett stycke väster om Nästjärn, fanns på 1600- och början av 1700-talet en gård som hette Långsveden. Numera är det bara rester av gamla husgrunder, igenrasad källare, odlingsrösen och stenhägnader som minner om den gamla gården. Långsveden omtalas i skrift första gången 1604 och övergavs i början på 1700-talet. De sista årens invånare betecknades som fattiga. Bebyggelsen var sannolikt enkel och husen små. Markerna ägdes och brukades senare av bergsmän från Glamsarvet och Gamla Berget.

Långsveden omnämns första gången år 1604, då gården beboddes av Hans Olsson. Han hade ekonomiska problem och tvingades år 1609 att pantsätta hemmet med hus och jord hos Oluf Andersson på Korsarvet. Hans Olsson tycks emellertid ha rättat till ekonomin innan han dog. Hans hustru, Anna Persdotter, kunde år 1620 sälja Långsveden till Oluf Swensson i Varggården för 100 daler. Sex år senare sålde dennes änka, hustru Malin, gården för 1 ½ skeppund (255 kg) råkoppar till Olof Henrichsson, som lovade att lösa hennes skuld till borgmästaren Jöran Zedritz i Falun. Detta tycks emellertid inte ha skett eftersom Zedritz var den som i fortsättningen ägde och brukade Långsveden.

Olof Henrichsson och hans familj bodde kvar på Långsveden till mitten av 1660-talet då Olof dog. Därefter tycks gården ha legat öde. Först i början på 1690-talet noteras en ny invånare på Långsveden, en fattig hustru Brita Hansdotter, som livnärde sig på tiggeri. Vid sekelskiftet 1700 var Brita borta och en annan tiggare med namnet Christopher Kunter bodde på gården. Namnet är iögonfallande p.g.a. likheten med Kunterberget, men sambandet är oklart. 

Efter 1702 tycks ingen ha bott här. År 1738 såldes vreten (= liten odlingsmark) Långsveden till en bergsman på Gamla Berget och från 1743 ingick Långsveden i Övre Glamsarvets ägor. Under våren 2014 har den gamla gårdsplatsen åter röjts fram.