Nedanför Drottning Margaretas dike ligger resterna av den s.k. Mogruvan. Där togs sand och pinnmo till kopparhyttorna. Djupa urtag i marken vittnar om att mängder av material har grävts upp. Mogruvans ålder är oklar, men den har åtminstone varit verksam under 1800-talet.

För bearbetning av malmen vid kopparhyttorna behövdes mängder av olika material. Det viktigaste var ved för kallrostning och vändrostning samt träkol till smältugnarna i hyttorna. Även sten, lera och sand krävdes. Med en blandning av lera och sand beströks rostbåsens stenar på insidan. Packningen brändes fast och blev ett skydd, så att inte stenarna sprack sönder av hettan. När rostbåsen var fyllda med malm täcktes allt av ”malmsylta”, en blandning av sand, lera och malmgrus, för att minska lufttillförseln och dämpa temperaturen.

Mycket lite är skrivet om Mogruvan. En uppgift i Anders Tidströms reseberättelse 1754 kan möjligen syfta på denna, när han skriver: ”Derimellan låg Knifva hytta der fanns pinnmo som de tagit vid Fahlu grufva”. Även i smältugnarna användes sand och lera, för att skydda ugnsväggarna. Träkol blandades med sand och lera till en bränslemix, som skulle brinna lagom fort och ge rätt temperatur. Sand användes dessutom vid murning av sten i grunder och ugnar. En del av sanden till allt detta kom från Mogruvan, som ligger på sluttningen strax ovanför Gamla Berget.