Önsbacken är en by som ligger söder om Önsbacksdammen. På 1700-talet fanns tjugotalet gårdar men de allra fattigaste levde i jordkulor.

Bebyggelsen på den lilla höjden söder om Önsbacksdammen kallas för Önsbacken och är känd första gången 1615 som ”Önssebakan”. Namnet består av ett fornsvenskt namn ”Önder” och ”backa”, en liten höjd. Här låg i äldre tid en större och en mindre bergsmansgård. Senare växte Önsbacken ut till en liten by med ett tjugotal gruvarbetargårdar. Några av dessa finns ännu kvar.

Vid mitten av 1600-talet bodde smältarna Per Andersson och Knut Persson samt gruvdrängen Anders Michilsson i Önsbacken. Kartan Tabula Geographica från 1640 visar en bergfrälsegård vid Önsbacken och en täktekarlsgård vid nuvarande Västanbäck. På senare kartor markeras även en gård kallad ”Laxwijken” i närheten. 

Önsbacken växte under 1700-talet till en by med tjugotalet gårdar. I de flesta bodde gruvarbetare under ganska enkla förhållanden. De allra fattigaste levde i jordkulor, nedgrävda i marken intill en stor sten eller en murad vägg och försedda med ett enkelt tak av ris och näver. Två rester av sådana jordkulor finns att se i hagen norr om gårdarna på vägens norra sida.

Uppe på höjden, längs vägen mot Harmsarvet, fanns en sådan jordkula kvar och var bebodd av en gruvarbetare ända in på 1900-talet. Jordkulan revs 1922 och ombyggdes till jordkällare.  Under 1800-talet minskade Önsbackens befolkning till tio hushåll. De flesta ägdes av hemmansägare. Ett skolhus byggdes i byn år 1865 och finns ännu kvar som bostadshus. På 1920-talet fanns bara fem gårdar i byn, ungefär så många som nu.

Bergsmansgårdar var gårdar där dess ägare hade andelar i gruvan.

Bergsfrälsegårdar bedrev bergsbruk mot skattefrihet på gårdarna

Täktekarlsgårdar var nybyggen som fick tas upp på annans mark mot att täktekarlen utförde dagsverken.