Övre Glamsarvet ligger på en höjd med utsikt över Nästjärn. Det var troligen på 1700-talet som Övre Glamsarvet byggdes ut till en större bergsmansgård.

Glamsarvets gårdar tillhör den senmedeltida kolonisationen av skogarna kring Falu Gruva. I kung Magnus Erikssons privilegiebrev för gruvan 1347, skrev kungen att ”envar som röjer i skogen och bygger hus, dagsverkare vid Kopparberget eller lös man, inte behöver betala för sitt intrång”. Nybyggarna fick dessutom förmåner och rätt att behålla gård och mark, som deras barn därefter kunde ärva. På så vis uppstod ett åttiotal bergfrälsegårdar, bergsmansgårdar och täktekarlsgårdar. Många har namn som slutar på -arvet = den ärvda jordegendomen, många avslutas med –täkt = intaga i skogen. Alla har de ett mansnamn i förleden. Glamsarvet är en sådan ärvd jordegendom anlagd av en man som kallades ”Glamer”, den glammige, bullrige, högljudde.

Bebyggelsen vid Övre Glamsarvet ligger på en liten höjd med fin utsikt över Nästjärn och med nära koppling till hyttplatsen vid bäcken, som rinner från tjärnen ned mot Puttbo. Den gård som närmast motsvarar läget är det s.k. Gäddetjärnstorpet, som syns på 1640 års karta.

Det är troligen först på 1700-talet som Övre Glamsarvet byggdes ut till en större bergsmansgård. Vid seklets mitt ägdes gården av stadssekreteraren Claes Schwan i Falun. Hans barn och barnbarn ärvde gården innan den år 1791 såldes till häradshövding Olof Fahlstén och kort därefter till pipfabrikör Daniel Fredrik Theel på Främsbacka. Under mer än 70 år på 1800-talet ägdes Övre Glamsarvet av släkten Weijsenburg.

Övre Glamsarvets mark bestod av Gårdstäkten, Södra och Västra Sjötäkten, två hagar kallade Hytthagen och Lilla Hästhagen samt en skogsäga norr om Västra Sjötäkten. År 1906 såldes egendomen till Stora Kopparbergs Bergslags AB. De använde gården som bostad för skogvaktare inom bolaget. Numera är gården åter i privat ägo och har kompletterats med ett nytt bostadshus samt en ålderdomlig loftbyggnad, ditflyttad från Falun men ursprungligen från Hälsingborn.

Söder om gården ligger stora odlingsrösen, som vittnar om det tunga arbetet att röja de karga skogarna och odla upp den magra marken. Intill bäcken från Nästjärn ligger stora, flacka slagghögar. Det är rester från den kopparhytta, kallad Glamsarvshyttan, som omnämns första gången i hyttregistret 1640. I ett brev från bergmästare Hans Filip Lybecker 1657 nämns åter Glamsarvshyttan, som ”går medh konstwatnet”. En kopparhytta var en samling av byggnader och anläggningar för rostning och smältning av malm från gruvan.

Vid bäcken stod själva hyttan, en enkel brädbyggnad med väggar och tak över en stor ugn, byggd av sten. I bäcken stod ett vattenhjul i en ränna. När vattnet fick hjulet att snurra, vreds hjulstocken runt och överförde kraften till två blåsbälgar inne i hyttan, så att luft pressades in i smälthärden. På så vis höjdes temperaturen till mer än 1 080 grader, som är kopparns smältpunkt.  I närheten av hyttan fanns ett eller flera kallrostbås, där malmen förbereddes för smältningen. I ett U-format bås med stenmurar på tre sidor lades malmen på dragstockar och klenare slanor, som fungerade som bränsle. I botten staplades den svavelrika malmen, därefter fattigare malm innan allt täcktes med en packning av lera och sand, s.k. malmsylta.

Kallrostan antändes framifrån och fick brinna långsamt under åtta veckor. Under tiden oxiderades metallerna i malmen och svavlet blev till en gulgrågrön, giftig rök som förkvävde växtligheten. Efter kallrostning och en första smältning i hyttan, togs materialet till ett vändrosthus. Där utfördes nya, upprepade rostningar i en rad av bås, så att allt svavel försvann.

Därefter smältes malmen än en gång i hyttan och förvandlades till råkoppar. När denna stelnat, märktes varje tacka och fördes till Kopparvågen vid Hälsingtorget för att vägas, bokföras och beskattas. Kring Falu Gruva fanns som mest 132 kopparhyttor.

Under 1800-talet minskade antalet kraftigt och vid seklets mitt hade de flesta övergivits. Den sista kopparhyttan i Falun kallades Gamla Herrhyttan och låg i Faluån. Den hyttan revs år 1881.

Bergsfrälsegårdar bedrev bergsbruk mot skattefrihet på gårdarna.

Bergsmansgårdar var gårdar vars ägare hade andelar i gruvan.

Täktekarlsgårdar var nybyggen som fick tas upp på annans mark mot att täktekarlen utförde dagsverken.