För att samla upp allt regnvatten grävdes diken längs bergssluttningarna. Flera sådana diken finns efter leden mellan Puttbo och Glamsarvet.

Vattenkraften till Falu Gruva och alla kopparhyttor i omlandet var ett ständigt bekymmer. Vid torrår eller perioder av svår torka räckte inte vattnet till. I samband med de reformplaner som genomfördes vid gruvan från och med 1670-talet grävdes nya diken på bergssluttningarna i syfte att fånga det regnvatten som föll över bergen. I bergen nära Puttbo grävdes skrådiken, på tvärs över sluttningarna, för att samla in regnvatten under vår, sommar och höst samt smältvatten från vinterns snö.

År 1710 övertog Bergslaget ansvaret. Unga pojkar, så kallade dagsverksgossar, hade då till uppgift att rensa skrådikena i skogarna. Efter leden mellan Puttbo och Glamsarvet finns flera sådana skrådiken att beskåda.

På 1700-talet drabbades Falun av torka. År 1727 såg bergmästare Swab undergång hota, ”om Gud ej gav värme och regn”. På 1730-talet måste flera av spelen i gruvan stå vattenlösa ett par månader varje vinter. Nytt vatten skaffades genom att rensa befintliga diken och att gräva nya skrådiken med stor hast och uppbåd av folk.  Dikena måste ständigt rensas, vilket ålåg andelsägarna i gruvan. De hade skyldighet att hålla två hjon för varje andel de ägde.

Hjon är gammalt ord för tjänstefolk.