Stångtjärn har tidigare fungerat som vattenmagasin till gruvan.

Stångtjärn är idag en av Faluns populäraste badsjöar och ett välbesökt friluftsområden, där miltals av löpstigar och skidspår är utmärkta. Tjärnen får sitt vatten från de kringliggande berg och myrmarker som finns i dalgångarna. Stångtjärn är uppdämd och hade sitt naturliga utlopp mot nordöst, där vattnet rann ut och letade sig ned mot sjön Varpan.

År 1639 var Falu gruvas konstmästare (överingenjör) med hantlangare för första gången ute för att avväga Stångtjärn en halvmil nordväst om gruvan. Åren därefter fick tjärnen en ordentlig fördämning, men vart vattnet leddes är oklart.

Stångtjärn var inte förbunden med andra dammsjöar. Den låg isolerad och avskild från Puttbostråket längre västerut av höga berg. Stora arbeten krävdes för att få vattnet att rinna ned mot gruvområdet. Nya dikesgrävningar utfördes även på mitten av 1700-talet. Detta dike kan ännu ses vid Stångtjärns sydöstra del.

Hösten 1734 kom ett förslag från bergsmän med hyttor i Ingarvet, Elsborg och Prästtäkten, att Stångtjärns vatten skulle ledas till en bäck i Varggården och vidare till Ingarvet. En ny fördämning borde byggas, för att hindra tjärnen att tömma sitt vatten till Varpan. Dammen byggdes år 1735 på Bergslagets bekostnad, men fortfarande återstod att bygga en vattengrav mot Varggården i sydöst.

1748 väckte Samuel Sohlberg frågan på nytt. Han beräknade att en vattengrav mellan Stångtjärn och Varggården skulle kunna grävas för 17 000 daler kopparmynt men att ett alternativ kunde vara att bygga ett sifon- eller sugverk, för att lyfta vattnet över den höga terrängen. Bergsrätten valde dikesgrävningen, som utfördes åren fram till 1751, då den stod färdig. Kostnaden blev emellertid 24 000 daler kopparmynt, betydligt högre än beräknat.

1 daler = 32 öre. I början på 1700-talet tjänade en gruvdräng ungefär 13 öre per dag och en murmästare 16 öre per dag eller 100-110 daler per år.