Startsida
Lyssna på sidan Lyssna

Dela sidan på sociala medier

Kontaktinformation

Publicerad 2020-05-05

En kvinna och en man sitter på en trapp i solen.

Kontaktfamiljen: Känslan att se barnen utvecklas är obeskrivlig!

Ulrika Allgefält och Adam Olson är kontaktfamilj åt ett syskonpar som besöker dem varannan helg. Och de uppmanar andra som funderar på saken, att våga ta steget att bli kontaktfamilj. Det ger oss så mycket, säger Ulrika och Adam.

Vill du bli kontaktfamilj? Gå in här och läs mer!

Vill du göra en intresseanmälan? Gå in här!länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

På en gård utanför Falun, i ett rött hus med tillhörande ladugård och skogen och lantbruk som omgärdar gården, bor Ulrika Allgefält och Adam Olson tillsammans med Ulrikas två tonårsdöttrar, hunden Zombie och katten Majlis.

I många år funderade Ulrika på att bli kontaktfamilj. Det har varit hennes livslånga dröm, berättar Adam.

– Att kunna göra något bra för någon, hjälpa någon. Och när de egna barnen blivit större så blev det lite tråkigt att inte ha små barn i huset, säger Ulrika och skrattar.

Matchade med en familj

Så för knappt ett år sedan tog Ulrika och Adam det första steget till att bli kontaktfamilj. De kontaktade socialförvaltningen som genomförde en utredning och efter en liten tid blev de godkända som kontaktfamilj, och matchades med en familj.

– De vill ju att man har lite lika intressen och så, och vi matchades med en familj som behövde kontaktfamilj åt ett syskonpar, säger Ulrika.

Två helger i månaden är syskonen hos Ulrika och Adam.

– Jag var lite nervös i början. Det var en anspänning, dels för att man vill att barnen ska bli trygga och ha det bra här, berättar Adam.

Liv och rörelse i huset

Nu har det gått fyra månader, och från nervositet och anspänning så är det idag lek och skoj i det röda huset på landet.

– Det livar upp hela huset, det blir liv och rörelse, säger Adam.

Vad gör ni med barnen då?

– Vi gör vanliga saker som vilken barnfamilj som helst. Vi leker och äter, och läser läxor och äter, och leker och äter. Vi äter mycket, säger Adam och skrattar.

– Och så tar vi ju med dem på saker. Det är ju tanken att de ska få uppleva olika saker. Vi går på bio och på lekland, vi åker till badhuset, vi rider och vi är i skogen och grillar korv. Det är roligt, för vi blir också aktiverade. Adam har sagt att han mår bra efter helg med dem, så det här är ju bra både för barnen och oss, säger Ulrika.

– Och så gör vi övningar om hur man fungerar som människa, lär dem rutiner som att klä sig efter väder, rutiner för tandborstning och så vidare, fortsätter Adam.

Det är roligt för vi blir också aktiverade.

Stor utveckling hos barnen

Det har alltså gått fyra månader sedan syskonparet kom till Ulrika och Adam. Och förutom att alla blir mer och mer avslappnade med varandra ju mer tiden går, så ser familjen stor utveckling hos barnen.

– I början vågade de inte gå ut utan att vi var med, de vågade inte mycket utan oss. Så det försökte vi lära dem och utmana dem till att våga. Den här helgen var första gången som de vågar gå utomhus själva. En av dem har utvecklats så mycket att hon nu går iväg för att få vara lite själv.

– Även skolan har märkt av skillnaden, de är lugnare och mer fokuserade, säger Ulrika.

”Man får en massa kärlek"

Det är mycket som är bra med att vara kontaktfamilj säger Ulrika och Adam, men det är framför allt en sak hon tänker på.

– Att man får en massa kärlek. De är väldigt kärleksfulla.

– Eftersom jag inte har någon annan erfarenhet av barn, så kommer jag tillbaka till barnstadiet själv på något vis. De öppnar upp en, själen blir större. De visar känslor, det skrattas och gråts om vartannat, och då blir jag bättre på det också, fortsätter Adam.

– Man känner att man gör något bra, man ser barnens utveckling och får bekräftelse på att man gör något gott. De är en självklar del av familjen och alla runt omkring är engagerade i dem, fortsätter Ulrika.

Tonåringarna var skeptiska i början, men sedan föll de pladask när de träffade barnen berättar Ulrika och Adam.

– Så nu är de också jätteengagerade, och de små barnen ser jättemycket upp till tonåringarna. De snapchattar och så.

Uppmanar andra att våga

Falu kommun behöver fler kontaktfamiljer. Det har varit svårt att få tag i familjer som kan tänka sig att bli kontaktfamilj.

– Många tror kanske är att anledningen till att barnet behöver kontaktfamilj, är att barnet är jobbigt. Det behöver inte alls vara så, det kan vara avlastning för föräldrar eller föräldrar som inte är förmögna att ge det som barnen behöver, säger Ulrika.

Adam och Ulrika berättar att när de bestämt sig för att bli kontaktfamilj, så var det många som varnade dem och sa att det skulle vara helt förödande. Men de som sa så visste egentligen inget om hur det är att vara kontaktfamilj berättar Adam, och Ulrika fortsätter:

– Reaktionerna vi fick var "Åh va fint av er", eller så sa de "Oj hur orkar ni?" Underförstått: Ni uppoffrar er. Men så är det inte, vi får ut jättemycket av det själva. Det är en ynnest att få umgås med två små barn.

Vad skulle ni vilja säga till de som funderar på att bli kontaktfamilj, men som står och väger och inte riktigt vågar ta steget?

– Våga. Om man funderar för mycket så ser man till slut bara en massa problem. Man måste våga. Det är ju som att skaffa egna barn, man vet inte hur det är heller innan barnet kommit. Har man magkänsla som säger att man vill, då ska man våga, säger Adam.

– Man kan göra det av egoistiska skäl, för att det är så roligt. Vi två får anledning att aktivera oss tillsammans med dem, och att se utvecklingen hos barnen är helt underbart. När man ser att de lärt sig att åka skridskor, säger Ulrika.

– Och känslan att se barnen springa fram och krama Adam och säga "Åh va jag har längtat efter dig Adam", den känslan är rätt härligt, säger Ulrika och ler.

Sidan uppdaterad 2020-05-05