15.1 Landskapsperspektivet

I landskapet möts många olika värden och tillgångar – kulturella, ekologiska, estetiska, sociala och ekonomiska. Där finns materiella resurser som vi på olika sätt drar nytta av men också immateriella tillgångar och associativa värden som människor tillskriver landskapet.

Landskapskonventionen, som har tagits fram av Europarådet, trädde i kraft i Sverige januari 2011. Den syftar till att förbättra skydd, förvaltning och planering av europeiska landskap, att främja samarbetet kring landskapsfrågor och att stärka allmänhetens och lokalsamhällets delaktighet i frågor som rör landskap.

Enligt landskapskonventionen ska landskapsperspektivet stärkas i alla politik- och verksamhetsområden som påverkar landskapets utveckling. Alla typer av landskap omfattas, stads- och landsbygd, alltså inte bara skyddsvärda områden eller natur- och kulturlandskap.

Landskapsperspektivet innebär att utveckla en helhetssyn på landskapets alla värden och en hållbar förvaltning och utveckling av dessa värden. Det innebär bland annat ett ökat samarbete mellan olika aktörer/intressenter kring åtgärder som påverkar landskapet.

Att främja delaktighet i beslut och processer som rör landskapet lokalt och regionalt är också en del av landskapskonventionen. I översiktsplaneringen tillämpas landskapsperspektivet genom att behandla hur landskapets resurser ska nyttjas och utvecklas, och hur olika intressen vägs mot varandra. Genom den öppna processen med samråd- och utställningsförfarande finns möjlighet till delaktighet.

Landskapsperspektivet ska vara en utgångspunkt vid fysisk planering och prövning av dispenser, lov och tillstånd.