Långarvsbo är resterna av en gård som ligger norr om Källslätten. Den har mestadels varit en fäbod men under en tid omnämndes den som bergsmansgård.

Uppe i de höglänta skogarna fanns det många fäbodar i äldre tid varav fler än trettio namn med slutleden ”-bo”. Det var bönder från Stora Tuna, Torsång, Ål och Leksand som hade sina djur på sommarbete. Så småningom omvandlades flera av fäbodarna till bergsmansgårdar sedan kung Magnus Eriksson år 1347 tillåtit gruvans folk att röja, nyodla och bygga gårdar i skogarna. Långarvsbo betecknas som fäbodställe under 1500-talet. Gården kallas även ”prebende” och tillhörde kyrkan. I början på 1600-talet omvandlades gården till bergsfrälse, men återgick senare till att vara fäbodställe.

Långarvsbo finns med på flera äldre kartor med beteckningen ”fäbodar”. Någon av de två män som omtalas på 1540-talet i Varggården med namnen Långe Eric och Långe Peder kan möjligen vara den som namnet ”Långsarff” syftar på. Gården betecknas även som prebendehemman, d.v.s. att gården hade donerats till kyrkan mot att prästerna höll mässa och förböner för de givmilda ägarna.

I början på 1600-talet betecknades Långarvsbo som bergsmansgård. 1686 står Daniel Eliasson i Varggården och Daniel Hansson i Hälsinggården som ägare till Långarvsbo. Under detta sekel och nästföljande kallas oftast bosättningen åter för ”fäbodar”. Vid mitten av 1700-talet låg Långarvsbo fäbodar inklämt mellan rådman Lars Strömbergs skogslotter och hagar. På en karta från 1857 visar Långarvsbo fäbodar med sex-sju byggnader i östra kanten av en öppen täkt.

Gården brukades till 1904. 1910 flyttades husen till Varggården. Numera finns bara en huggarkoja som byggdes omkring 1915 av Bergslaget. Av den gamla gården finns det bara husgrunder och en jordkällare kvar, en mindre terrasserad trädgård likt Källslättens samt stenhägnader och odlingsrösen liksom flera gamla sälgträd.

Bergsmansgårdar var gårdar vars ägare hade andelar i gruvan.

Bergsfrälsegårdar bedrev bergsbruk mot skattefrihet på gårdarna.