Dela sidan på sociala medier

Kontaktinformation

Bild som visar karta från utdrag ur Tabula Geographica öffwer Kopparbergslaget, 1640. Lantmäteriets historiska kartor.

Utdrag ur Tabula Geographica öfwer Kopparbergslaget, 1640. Lantmäteriets historiska kartor.

Falu stads historia

Kulturhistoriska förutsättningar

Den gråbleka ån (Falan) som rann ut i den silverglittrande sjön (Tisken), forsarna där man måste bära båtarna på land (Born), den markerade rullstensåsen (Åsen) beväxt med skog (Heden), det vårflodsöversvämmade området vid nedre åloppet (Ölandet och Holmen) och berget vid den silverglittrande sjön (Tiskasjöberg) var påtagliga naturinslag långt innan någon fast bebyggelse rotat sig i trakten.

Behöver man fundera över dessa saker när man sysslar med en bevarandeplan för Falun på 2000-talet? Javisst! Namnsättning, topografi och vissa naturförhållanden är levande delar av dagens Falun och de allra äldsta minnen Falun kan åberopa. De kan därför medverka högst påtagligt till förståelsen av Falu stads historia och förklara stadens särprägel. De är grundläggande bevarandestrukturer.

Gå till toppen av sidan

Bergsbruk

Falu gruva 1699. Kopparstick i Erik Dahlberghs “Suecia antiqua et hodierna”.

Falu gruva 1699. Kopparstick i Erik Dahlberghs “Suecia antiqua et hodierna”.

Naturen i Falun gav inga goda förutsättningar för fast bebyggelse. Moränen och de sumpiga stränderna längs ån lockade inte de första bönderna att stanna upp. Men sankmarken erbjöd beten, som kunde nyttjas när fäbodväsendet utvecklades under vikingatid och tidig medeltid. Sägnen om bocken Kåre och fäbodar på Tiskasjöberg kan därför ha visst fog för sig. Att trakten hörde till den dåtida centralbygden Torsångs utmarker är klart belagt under medeltiden. Kanske var det Torsångsbönder som för tusen år sedan, eller möjligen ännu tidigare, upptäckte att berget vid den silverglittrande sjön inte bara erbjöd beten utan också rymde rika tillgångar på kopparmalm.

Utan denna upptäckt skulle här aldrig ha uppstått någon större ort och utan koppargruvan skulle Falun aldrig ha blivit landskapets ekonomiska, administrativa och kulturella centrum och en av landets viktigaste och största städer under 1600- och 1700-talen.

Falu gruva och omlandet kring gruvan med slaggvarp, rostbås, hyttrester, reglerade sjösystem, dammar, dammhus, kanaler och skrådiken med mera är primära bevarandestrukturer i Falun av internationell betydelse. Gruvdriften och hyttverksamheten är Falu stads själ.

Gå till toppen av sidan

Medeltida kolonisation

Det första kända dokumentet om gruvan vid Tiscasioberg i Torsångs socken är daterat 1288. Det mest betydelsefulla brevet härrör från 1347. Då bekräftas privilegierna för kopparberget av kung Magnus Eriksson och då ges riktlinjer och regler för verksamheten och de människor som var engagerade däri. Alla vid berget, även dagsverkare och “lösa män”, kunde röja mark och bygga sig en gård utan att betala någon ersättning till markägaren. Dessutom infördes skattebefrielse eller skattelättnader för sådana bergsmans- eller täkte- karlshemman. Arvsrätten till gårdarna skapade en egenartad sockenkonstruktion kring kopparberget med särställning inom förvaltning och jurisdiktion. En ny samhällsklass, bergfrälset, växte fram och namnen på de ärvda jordegendomarna (-arvet) och intagen (-täkterna) dominerar än idag det område som kallas Kopparbergslagen.

Kolonisationen kring berget sköt fart under senmedeltiden, men viss fast bosättning hade också skapats dessförinnan i bland annat Gamla Berget, en bergsmansby av nordsvensk karaktär, betecknad som gammal redan året 1406. Andra bybildningar uppstod i Hanrö och Kyrkbacken.

Bergsmansgårdarna, gamla odlingssystem, täkter, husgrunder, bergsmansbyar och äldre bystrukturer finns kvar i och omkring Falun. De utgör utgångspunkter för den senare tätortsbildningen och Falu stad.

Gå till toppen av sidan

Etablering före år 1600

I anslutning till färdvägarna i trakten växte ansatser till centrumbildningar upp. Vid den äldsta landsvägen som korsade ån, på i stort sett samma plats som dagens Hanröbro, uppfördes under 1300-talet ett kapell, senare utbyggt till en imponerande hallkyrka och etablerad som sockenkyrka för Stora Kopparberg år 1554.

Stora Kopparbergs kyrka, tidigare kallad Marie kyrka,som den såg ut på 1500-talet. Rekonstruktion av A.E.Klingvall. Dalarnas museums arkiv

Stora Kopparbergs kyrka, tidigare kallad Marie kyrka,som den såg ut på 1500-talet. Rekonstruktion av A.E.Klingvall. Dalarnas museums arkiv

På andra sidan ån låg en bergfrälsegård, Born eller Nedre Born, överlämnad som prebende (en egendom som användes att avlöna andra kyrkliga företrädare än präster) till kyrkan på 1400-talet och konfiskerad av kronan 1539. Från den gården växte kronans hyttegård och från 1545 fogdesätet, sedermera kungsgården 1557, en anläggning av stor betydelse i Falun fram till 1630-talet, då en ny kungsgård skapades på annat håll.

Kring nuvarande Hanrövägen-Södra Mariegatan i Gamla Herrgården och Kyrkbacken fanns under senmedeltiden ansatser till en centrumbildning.

Sedan 1300-talets förra hälft, kanske ännu tidigare, var Kopparberget centrum för en omfattande handel. Man hade regelbundet återkommande torgdagar och på Falan, det av gulockran färgade slättlandet vid nedre åloppet, var marknadsplats och där hölls ting. Den ökande gruvbrytningen skapade arbetskraftsbehov, folket behövde livsmedel och andra förnödenheter. Ortens tyngdpunkt försköts söderut mot nuvarande Hälsingtorget. Där fanns sedan 1400-talets början en lång bro- läggning över de sanka stränderna och åloppet, Fala bro, nämnd första gången 1405. Kring detta broläge växte under 1400- och 1500-talet en tätortsbebyggelse av viss omfattning fram. Skattelängden från 1571 berättar att på Falan, Åsen och Kyrkbacken fanns 42 beskattade (cirka 250 hushållsmedlemmar). Till detta bör läggas ett ganska stort antal otaxerade hushåll på grund av den brandkatastrof som inträffat två år tidigare. Flertalet arbetare var emellertid bosatta uppe vid gruvan.

Gå till toppen av sidan

1628 års karta

Falun 1628. Ur Svensche Plante-Booken. Dalarnas museums arkiv.

Falun 1628. Ur Svensche Plante-Booken. Dalarnas museums arkiv.

Karta över Stora Kopparbergs bergsfrälse- och tägtekarlshemman, Gillius Schröder och Magnus Bosell 1717kompletterad av Lundström 1776. Falu stads läge mellan Varpan och Runn. Lantmäteriets arkiv

Karta över Stora Kopparbergs bergsfrälse- och tägtekarlshemman, Gillius Schröder och Magnus Bosell 1717kompletterad av Lundström 1776. Falu stads läge mellan Varpan och Runn. Lantmäteriets arkiv

Den första kartan över Falun är från 1628. Där kan man se att Tisken gick ända upp till nuvarande Gruvgatan, att Faluån var cirka 50 meter bred, att områdena närmast ån ej var bebyggda, att Falubron och Nybron fanns, att gatorna var oregelbundna och slingrande. Man kan urskilja en gata längs åsen och torgplatser vid nuvarande Hälsingtorget och vid Konsthallen. Man kan se att det fanns en bro över Gruvbäcken vid nuvarande Yxhammartorget vilket tyder på att infarten till Falun redan då hade detta läge. Från gruvan rinner Gruvbäcken och man kan se hyttor längs denna. Även i Faluån finns hyttor.

Bland byggnaderna märks Stora Kopparbergs kyrka och fogdegården vid Herrgårdsgränd. Vid Gruvbäcken ligger en fyrkant som troligen är den gamla prästgården. Stadsdelsnamnet Prästtäkten för denna del av Falun pekar på detta. Vid Falubron finns också en markerad byggnad. Kanske var det gamla rådhuset. I öster kan man se Trumbäcken som rann ungefär där Trotzgatan ligger idag.

Från det “medeltida” Falun finns ännu minnen i form av bevarade strukturer, gatumönster och kvartersformer i norra Östanfors och Gamla Herrgården, Stora Kopparbergs kyrka, de tre brolägena, torgbildningen vid Falubron (Hälsingtorget) och delvisa mönster i åsbebyggelsen.

Gå till toppen av sidan

1600-talets stadsbildning

Kampen mellan gruvan och den borgerliga handelsplatsen, kanske också mellan Tuna och Kopparberget, fördröjde stadsbildningen i Falun. Trots att platsen säkerligen redan under senmedeltiden varit betydande, var det först 1608 som de första stadsrättigheterna utfärdades. De tillämpades emellertid aldrig, lika litet som de som Gustav II Adolf beviljade 1624. Men i anslutning till de senare gjordes vissa företag av betydelse för den senare stadsbildningen. Orten mättes upp och åtminstone ett stadsplaneförslag presenterades 1624.

Likaså utpekades redan då platsen för den nya stadskyrkan: bergsmannen Mats Göranssons gård på Åsen. Stadsplanen delade in ett elliptiskt stadsområde i tämligen regelbundna kvadratiska kvarter. Planens längdaxel sträckte sig längs ån med en mittaxel från nuvarande Kvarnbron till en bit ut i Tisken. Hänsyn hade tagits till Borns kungsgård och Stora Kopparbergs kyrka samt den planerade stadskyrkan. I övrigt var planen en "skrivbordsprodukt" utan anknytning till rådande topografiska förhållanden. Planen finns inritad på 1628 års karta.

Stadens hela geografiska område avgränsades med linjer mellan punkter som var viktiga för gruvan: Varpans utlopp i Faluån, Vällans utlopp i Krondiket och Tiskens utlopp i Runn.

Under 1600-talets första hälft ändrade Falun karaktär. Vid seklets början fanns den ojämförligt största befolkningsanhopningen på Falan väster om ån. Bosättningen på Åsen var bara en tredjedel av Falans. När de tillämpade stadsprivilegierna utfärdades 1641 av drottning Kristinas förmyndarregering var befolkningssiffran för Åsen ungefär dubbelt så stor som för Falan. Ny tomtmark fick man genom att fylla ut sankmarkerna närmast ån med slagg.

Kristine kyrka 1860. Litografi av Albert Blombergsson.Privat ägo.

Kristine kyrka 1860. Litografi av Albert Blombergsson. Privat ägo.

Vid grävningar kan man idag finna upp till 5 meter tjocka slagglager. Under de hundra åren mellan 1628 års karta och kartor från det tidiga 1700-talet smalnade Faluån från cirka 50 meter till cirka 20-25. När Kopparvågen 1631 flyttades till sin nuvarande plats vid Hälsingtorget, var detta "med watn öfwerflutet, så att man kunde med pråmer komma in till wågen". Torget skapades alltså med slaggutfyllnader.

Arbetena med att forma staden drevs på av landshövdingen Johan Berndes och utfördes praktiskt av Thomas Christiersson. I renässansens anda skapades en helt ny stad genom stadsplanen från 1646, med ett upprepat mönster av rätvinkliga rektanglar orienterade med åsen som längdaxel och ryggrad. Några avvikelser finns från det rätvinkliga mönstret. Söder om Stora Torget följer långgatorna åsens riktning. De befintliga hyttområdena längs Faluån och på Hyttgården inordnades inte i rutnätet. Längs de linjeräta långgatorna skulle en stadsmässig bebyggelse skapa ståtliga längdperspektiv, värdiga rikets näst största stad och den främsta bergs- och industriorten. För gruvarbetarna skapades en ny stadsdel mellan gruvan och Tisken. I april 1646 kungjordes att alla “icke-kronobetjänte” inom fjorton dagar skulle ha flyttat från gruvområdet! Det tidigare sterila slaggvarpet på Rödbacksmyren blev gruvarbetarnas egnahemsområde Elsborg.

1646 års stadsplan på dagens karta.

1646 års stadsplan på dagens karta.

Stadsplanen var dynamisk och gav utrymme för expansion i framtiden samtidigt som den tog viss hänsyn till rådande topografiska förhållanden och reserverade mark för hyttornas behov. Regleringen genomfördes sannolikt tämligen omgående och förvandlade orten under det halvsekel som följde. Av sin efterträdare fick Johan Berndes omdömet att han “av en bondby gjorde en manerlig stad, så att han uti sirat och skicklighet kan skattas bland de förnämste av uppstäderna”.

1646 års stadsplan utgör än idag grundstrukturen för innerstaden. Av konkret bebyggelse från den tiden återstår en hel del arbetarbebyggelse i Elsborg, Gamla Herrgården och Östanfors. Viktiga 1600-talselement är också Stora torget, rådhuset och Kristine kyrka. Hälsingtorget med Kopparvågen, och kvarteren kring Garvaregatan och södra delen av Slaggatan är följder av 1600-talets slaggutfyllnader. Många av innerstadens gator har fortfarande kvar sin ursprungliga bredd på 15 alnar vilket motsvarar cirka nio meter. I bevarandeplanen är dessa stadsbildande strukturer väsentliga.

Gå till toppen av sidan

Avmattning i slutet av 1600-talet

Falun i slutet av 1600-talet. Bilden föreställer Falun från Främby. Kopparstick ur Erik Dahlberghs “Suecia antiqua et hodierna”.Detta är en förskönande bild av Falun och därmed en inte helt trovärdig framställning av staden

Falun i slutet av 1600-talet. Bilden föreställer Falun från Främby. Kopparstick ur Erik Dahlberghs “Suecia antiqua et hodierna”. Detta är en förskönande bild av Falun och därmed en inte helt trovärdig framställning av staden.

Av den “manerliga” staden Falun finns ingen avbildning, förutom kartorna, förrän 1699. Det året besöktes staden och gruvan av planschverket Suecia antiquas upphovsman Erik Dahlbergh, som tecknade av Falun i ett perspektiv från Främby. Bilderna i Suecia antiqua är ofta överdrivna för att imponera på läsaren. Den förhållandevis stora staden utmärks av ett fåtal större byggnader – rådhuset, de två kyrkorna och väderkvarnen på Väderkvarnsbacken – men ter sig i övrigt som ett mycket småskaligt och tättbebyggt gytter av hus. Det planerade “Stor-Falun” blev heller aldrig verklighet. Efter 1650-talet då gruvan nådde sin höjdpunkt, med en produktion av 3 000 ton råkoppar, sjönk gruvans avkastning. Ett katastrofalt skyfall föll över Falun 1666 och skadade många gårdar, hyttor och täkter. Jätteraset i gruvan 1687, då Stora stöten bildades, innebar också ett avbräck.

Gå till toppen av sidan

1728 års karta

Geometrisk Charta öfwer Falu stad med dess Jurisdiction 1728 av Gillius Schröder och Magnus Bosell.Lantmäteriets arkiv. Kartan är beskuren.

Geometrisk Charta öfwer Falu stad med dess Jurisdiction 1728 av Gillius Schröder och Magnus Bosell. Lantmäteriets arkiv. Kartan är beskuren.

Någon mer detaljerad kunskap om Faluns bebyggelse kan man inte få förrän 1717 och 1728 då staden uppmättes av lantmätarna Gillius Schröder och Magnus Bosell. På kartan framträder inte husen men väl kvarteren. En jämförelse med 1646 års stadsplan ger vid handen att föga mer än hälften av den vidsträckta stadsplanen har blivit tagen i anspråk. Åt öster når bebyggelsen bara i stort sett till Trotzgatan och i Gamla Herrgården når bebyggelsen till Hanrövägen och Skålpussen. En del bebyggelse har tillkommit utanför planen söder om Mormorsgatan i Elsborg och norr om Moragatan i Östanfors. Man kan också notera att en del av hyttreservaten väster om Hyttgatan och vid Herrgårdsgränd är bebyggda.

På kartan finns Yxhammartorget, Hälsingetorget och Stora Torget. Man kan se de två kyrkorna och en väderkvarn vid Väderkvarnsbacken. Stora slaggutfyllnader har skett och ån har krympt betydligt bredd. Gruvbäcken har grävts om och kompletterats med sitt nuvarande utflöde vid Folkets hus.

Linné besökte staden 1734 på sin Dalaresa. Falun var då Sveriges näst största stad. Förutom att han liknar gruvan och arbetet där vid helvetet berättar han om staden:

Marken var helt bar 1/4 mil långt, bestående stora, lösa stenar, lika som kastade på en steril grusmark. Vartill tycktes mesta orsaken vara den myckna svavelhaltiga, vitriolfulle, kalle och korrosive (frätande) kopparröken, som Vulcani koppargossar antånda vid Fahlun ––– Röken i Fahlun av kallrostarna då han driver till staden, bliver så tjock, att man ej kan se solen, och så penetrant (genomträngande), att man ej vet annat än att blodet strax skall springa ur lungorne, ty det sticker som ett itänt svavelstycke, fast gruvan är 1/2 fjärdingsväg (ca 1,3 km) från staden, ja så penetrant, att träväggarna stå brune som vore de brända och allt järn rostige, ja själva böxorna svarta. Här är mången lungsot, mest alla som andas med gapande mun ––– Fahlu roströk gör allt vatten surt, själva kroppen sur.

En lavering av A F Sköldebrand från 1794 ger en god föreställning om den rökiga stadsbild som så många besökare iFalun berättat om under tidigare århundraden.

En lavering av A F Sköldebrand från 1794 ger en god föreställning om den rökiga stadsbild som så många besökare i Falun berättat om under tidigare århundraden.

1700-talets bränder

Falun var en genuin trästad. År 1747 bestod bebyggelsen av 1.073 trähus och fyra stenhus – de två kyrkorna, rådhuset och en privat byggnad vid Åsgatan. Av landets fjorton största städer låg Falun sist ifråga om stenhus, men bara Stockholm, Göteborg och Karlskrona hade fler trähus. Den omfattande och täta träbebyggelsen innebar självklart en stor eldfara. Sommaren 1761 kom katastrofen. Med tio dagars mellanrum uppstod två eldsvådor som brände av bebyggelsen på 349 tomter. Två tredjedelar av Falun ödelades. All bebyggelse öster om ån, från nuvarande Bergskolegränd till Kvarngränd/Dalkarlsgränd samt området Västra Falun eldhärjades. Kopparvågen, Falubron, Rådhuset, Bergslagets magasin liksom åtskilliga hyttor skadades svårt.

Planritning över Falu stad 1792. Bebyggelsen i det brunna området 1761 är markerad.

Planritning över Falu stad 1792. Bebyggelsen i det brunna området 1761 är markerad.

Vid återuppbyggnaden efter bränderna vidtogs åtgärder för att förhindra liknande katastrofer i framtiden. Landshövding B R von Hauswolff ville skapa stenbebyggelse i de centrala delarna och skilja dessa från den perifera träbebyggelsen med breddade gator. Förslaget rönte skarpt motstånd och kom bara till genomförande i mindre grad. Bland annat minner Stadshusgränd och Gustafs Torg om detta. Genom stadsdelen Slaggen drogs den nya Garvaregatan för att skapa ordning i den kåkstad som växt upp där på slaggutfyllnaderna.

Gå till toppen av sidan

Slagghus efter bränderna 1761

Exempel på slagghus, Södra Mariegatan 18 (Falun 9:22).

Exempel på slagghus, Södra Mariegatan 18 (Falun 9:22).

För att uppmuntra gårdsägarna till stenhusbyggande efter bränderna 1761 infördes extra statsunderstöd och skattebefrielse under tio år för dem som så gjorde. Tre sätt att bygga med slaggflis presenterades av staden. Det tyska sättet var Anton von Swabs metod. En annan metod var Eric Geislers som byggde på Swabs. En tredje metod framtogs av Carl Halldin. Av von Swabs gjutna hus finns sannolikt inget kvar idag. Geislers metod användes mest frekvent och spreds dessutom ut i landet. Endast några få kvarstående slagghus är uppförda efter Halldins metod.

Exempel på bevarade slagghus och slaggtegelhus i Falun är:

  • Lindhska gården
  • Prostgården (del av)
  • Hammars konditori
  • Falu-Kuriren (J A Fahléns gård)
  • Materialhuset till smedjan vid gruvan (idag servering – Gjuthuset)
  • Kronobränneriet
  • Gamla Kronomagasinet
  • Residensets flygelbyggnader och uthus
  • Före detta lantmäterikontoret
  • Munktellska gården
  • Halldinska gården (f.d. bryggstuga)
  • Gamla landskansliet
  • Gamla tullgården

Gå till toppen av sidan

Stilbyggande under 1700-talet

Utsikt över Falun från Lallarvet 1860. Litografi av C.S. Hallbäck. Privat ägo.

Utsikt över Falun från Lallarvet 1860. Litografi av C.S. Hallbäck. Privat ägo.

Eric Geisler, en av slaggbyggnadskonstruktörerna, var en mycket mångsidig man. Han var gruvmätningsingenjör, vilket innebar att han hade utmärkta färdigheter i ritning och konstruktion av bland annat byggnader. Detta satte spår även i Falu stadsbebyggelse, framförallt i hans egen bostad på Åsgatan, nu tyvärr riven. Huset hade ett klart arkitektoniskt formspråk i 1700-talets anda. Han framträdde också med ritningar till ett nytt kronohospital i Falun. 1769 inlämnade han ett kostnadsberäknat förslag angående ett stenhus i två våningar för 50–60 fattiga. Geislers ritningar kritiserades skarpt av överintendenten C F Adelcrantz, som ändrade förslaget innan huset uppfördes vid Åsgatan 1771. Adelcrantz själv blev senare inblandad som arkitekt när det Halldinska huset i hörnet av Åsgatan-Nybrogatan såldes och ändrades till landskansli 1779. I enlighet med arkitektens idé gavs detta hus en stilfull fasad med en symbolisk portik mot Åsgatan.

Andra stilfulla byggnader uppfördes, framförallt vid Åsgatan, bland annat Rektorsgården och komminister­bostaden med en väl avvägd och vacker 1700-talsprofil. Längre upp på Åsgatan byggde 1792 en av Gustav III:s gunst­lingar, landshövdingen Johan Magnus af Nordin, om det nuvarande residenset med hjälp av tidens främsta arkitekter och inredare.

Exempel på stilbyggnad – gamla landskansliet påÅsgatan. Ritningen upprättad av C.F. Adelcrantz 1786.

Exempel på stilbyggnad – gamla landskansliet på Åsgatan. Ritningen upprättad av C.F. Adelcrantz 1786.

Tillbakagång under början av 1800-talet

Bränderna 1761 blev en vändpunkt i stadens utveckling. Visserligen förnyades och förskönades Falun med en rad ståtliga hus av trä, tegel och slagg, och visst tillkom från 1740-talet en rad industrier såsom bomullsspinneri, klädesfabrik, sidenfabrik och pipbruk. Men det var små hantverksbetonade anläggningar utan möjlighet att utvecklas vidare. Folkmängden sjönk undan för undan och var vid sekelskiftet 1800 nere i siffran 4.800 personer. Ändå låg Falun på sjunde plats i landet och var tillsammans med Uppsala den största inlandsstaden.

Stadsbilden ändrades föga under 1800-talets första hälft. En del handels- och borgargårdar minner emellertid om tiden, till exempel Dikmanska gården, Küselska gården och Fläsk-Minas gård samt Thunströms handel med flera gårdar vid Slaggatan. I Östanfors inträffade en våldsam eldsvåda 1847. 58 tomter mellan ån och Trumbäcken och från Södra Mariegatan till Rostvändaregatan förstördes. Området återuppbyggdes snabbt i enlighet med den tidigare stadsplanen. I den östra sluttningen påbörjades 1848 det nya länscellfängelset. Vid denna tid nådde befolkningssiffran sitt absoluta bottenläge, något mer än 4 000 invånare och många gårdar låg öde.

Falun var vid den tiden var en blandning av industristad och bondby. På den “gruvliga sidan” låg roströken tät och påverkade både mark, växtlighet, hus och människor. På den “ljuvliga sidan” betade kor och getter på öppna täkter och hagmarker omedelbart öster om Trotzgatan. Jordbruksmark mötte stadsbebyggelse. Öppna, gröna områden ställdes mot stadens slutna karaktär. Än idag minner grönytorna omkring gamla läroverket, Östra skolan, i Lundtäkten och Kämparvet om detta förhållande.

Gå till toppen av sidan

Återhämtning under slutet av 1800-talet

1856 byggdes en sluss mellan Tisken och Runn och 1857 kom den första ångbåten. Kajen låg på den nuvarande Tisken-parkeringen och det gick regelbundna turer över hela Runn och ända bort till Gustafs och Tunabygden.

Slussen, 1940-tal.

Slussen, 1940-tal.

Efter intensiva diskussioner, utredningar och medelansökningar från Gävle- och Falubor, bruksägare och gruvrätten i Falun kunde järnvägen mellan Gävle och Falun invigas år 1859. För Falun innebar järnvägen en vändpunkt. 

Nytt hopp inblåstes i staden. Framåtanda präglade nu Falun. I Korsnäsområdet, strax utanför Falun, sattes flera stora sågverk i drift.

Albert Blombergssons målning av den första järnvägsstationen. Falu Kommun.

Albert Blombergssons målning av den första järnvägsstationen. Falu Kommun.

En ny järnvägsstation byggdes på 1870-talet varvid den gamla i trä från 1859 flyttades till Kristinegatan. 1879 var Bergslagsbanan Falun–Göteborg färdig, 1890 invigdes linjen Falun–Rättvik och 1905 sträckningen till Björbo. Falun blev en mycket betydelsefull järnvägsknutpunkt och på ett halvt sekel mer än fördubblades folkmängden från 4 970 år 1860 till 12 100 år 1913.

1849 kom den första gatubelysningen till Falun och 1888 elektrifierades denna. Vatten- och avloppsledningsnätet började byggas ut 1899.

Från 1860-talet förändrades stadsbilden. Storskaliga hus gjorde sitt intåg i centrum och sökte sig ut över de tidigare öppna markerna öster om Trotzgatan. En helt ny gata, Promenaden, anlades mellan järnvägsstationen och Lundtäkten som en siktgata mot Stora Kopparbergs kyrka. Mellan de uppväxande fyrdubbla alléerna av björkar skulle stadsborna flanera och resenärerna möta bilden av Falun. I detta nya perspektiv sågs från 1865 det nya läroverket och 1877 det nya lasarettet vid Svärdsjögatan. 1880 stod Östra skolans vita byggnad klar. 1882 byggdes folkskollärarinneseminariet som ett av de första i landet. Vid Åsgatan uppfördes stadshotellet 1878 och Kopparbergs Enskilda bank, nuvarande Nordea, år 1882. Det nya spruthuset vid Fisktorget 1884 gav Falun en ny profil.

Promenaden har mist en del av sin karaktär, men den liksom de nämnda byggnaderna finns kvar som påtagliga uttryck för återhämtningens tid i Falun.

Gå till toppen av sidan

Faluån

Faluån vid Västra Hamngatan. Här ligger nu Dalarnasmuseum. Foto Dalarnas museums arkiv.

Faluån vid Västra Hamngatan. Här ligger nu Dalarnas museum. Foto Dalarnas museums arkiv.

Stränderna kring Faluån låg mycket lägre i äldre tid. I början på 1600-talet nådde vattnet fram till nuvarande Stora Torget. Holmen och Ölandet var öar som stack upp ur vattnet. Ån omgavs av stora sanka områden.

På kartan finns alla byggnader utritade. Stenhus är markerade med röd färg. Man kan av mängden uthus på varje tomt se, att det fanns få stenhus och att dessa framförallt låg längs Åsgatan. Bebyggelse har börjat växa upp öster om Trotzgatan men här dominerar de nya institutionerna: fängelset, lasarettet, elementarläroverket, folkskolan, institutet för dövstumma, elementarläroverket för flickor, barnhemmet vid läroverket och seminariet. Bland övriga byggnader kan noteras: ett försörjningshus på Hyttgatan, auktionskammare söder om Kopparvågen, teatern vid Sturegatan, spruthus vid Norra Mariegatan och vid Kristine kyrka, badhuset vid Nybron, länsstyrelsen och lantmäterikontoret mitt emot den nuvarande länsstyrelsen. Man kan se utvärdshusen Kullen och Villan. Vid Kronobränneriet låg stadens kvarn. Vid Tisken fanns en ångbåtskaj. På Fisktorget fanns bodar för torghandeln.

Varje vår svämmade ån över. Den senaste stora översvämningen var 1916. I Kopparvågens sockel mot ån finns märken som visar hur högt vattnet stigit vid olika översvämningar. Allt eftersom fylldes stränderna ut med slagg och åns och Tiskens storlek minskade. På sina ställen mäter slaggen en tjocklek av fem meter.

Översvämningen 1916. Foto Dalarnas museums arkiv.

Översvämningen 1916. Foto Dalarnas museums arkiv.

Ån var förut en viktig transportväg och båtar kom ända upp till Kopparvågen för att transportera råkopparen ner mot Strand och Gustafs. Kajerna för båtarna har kommit fram vid olika arkeologiska utgrävningar. På gamla bilder kan man se mängder av roddbåtar längs stränder och träkajer.

Kajen vid nuvarande Folkets hus ca 1950.Foto Dalarnas museums arkiv.

Kajen vid nuvarande Folkets hus ca 1950.Foto Dalarnas museums arkiv.

På grund av det skiftande vattenståndet i ån byggdes år 1856 en sluss vid Tiskens utlopp i Runn. Vid Strandvägen, på andra sidan järnvägen, låg ångbåtskajen varifrån båtar regelbundet fraktade passagerare och gods runt om i Runn och ner till Dalälven. Först 1935 lades den reguljära ångbåtstrafiken ner på Runn. Men ända fram till 1958 kunde man ta ångslupen “Marieberg” från kajen vid nuvarande Folkets hus över Tisken till dåvarande Folkets park på Kvarnberget.

Ån användes också till tvätt och som vattentäkt. Eftersom Gruvbäcken, med sitt giftiga tungmetallinnehåll, rann ut vid Nybron måste man ta sitt vatten norr om denna bro. För dem som bodde i Elsborg innebar detta långa och besvärliga transporter. Det var också förbjudet för garvare, färgare och andra att smutsa ner vattnet norr om Nybron. Dock rann avloppsvatten från hushållen i Östanfors ut i ån, varför den inte var alltför ren. Först vid sekelskiftet byggdes ett kommunalt vatten- och avloppsnät.

Faluån med sina kajer och äldre torg minner om den tid då ån och sjövägen var Faluns viktigaste transportväg. Flera byggnader, som tillkom på 1960- och 1980-talen, vänder dock sina slutna fasader mot ån. 

Gå till toppen av sidan

1886 års karta

1874 fastställdes en ny byggnadsstadga för landet. I denna ålades alla städer att fastställa stadsplaner. Därför mätte lantmätare G Skarin upp samtliga tomter och byggnader i Falun och sammanställde detta till en karta där man också lade in föreslagna expansionsområden i Kämparvet och söder om Elsborg. Kartan är oerhört detaljrik och ger tillsammans med de första fotografierna en mycket god bild av det sena 1800-talets Falun.

På kartan finns alla byggnader utritade. Stenhus är markerade med röd färg. Man kan av mängden uthus på varje tomt se, att det fanns få stenhus och att dessa framförallt låg längs Åsgatan. Bebyggelse har börjat växa upp öster om Trotzgatan men här dominerar de nya institutionerna:

Skarins karta 1886. Originaltryck i Dalarnas museums arkiv. Klicka på bilden för att se den som stor.

Skarins karta 1886. Originaltryck i Dalarnas museums arkiv. Klicka på bilden för att se den som stor.

fängelset, lasarettet, elementarläroverket, folkskolan, institutet för dövstumma, elementarläroverket för flickor, barnhemmet vid läroverket och seminariet. Bland övriga byggnader kan noteras: ett försörjningshus på Hyttgatan, auktionskammare söder om Kop - parvågen, teatern vid Sturegatan, spruthus vid Norra Mariegatan och vid Kristine kyrka, bad - huset vid Nybron, länsstyrelsen och lantmäterikontoret mitt emot den nuvarande länsstyrelsen. Man kan se utvärdshusen Kullen och Villan. Vid Kronobränneriet låg stadens kvarn. Vid Tisken fanns en ångbåtskaj. På Fisktorget fanns bodar för torghandeln.

Gå till toppen av sidan

1900-talets förnyelse

Kring sekelskiftet 1900 förnyades stadsbilden med mer än ett dussin monumentalbyggnader av olika slag. 1897 uppfördes det av Ferdinand Boberg ritade Centralpalatset och det av Nils Nordén år 1899 ritade tegelpalatset Johanssonska huset, vid Åsgatans förlängning. År 1903 byggdes det magnifika Egnellska huset, ritat av Klas Boman, vid Hälsingtorget och året därpå disponent Ljungbergs exklusiva villa Bergalid, högst upp på den ljuvliga sluttningen. En rad offentliga byggnader uppfördes i rask takt strax efter sekelskiftet: Riksbankens hus vid Åsgatan, senare Post och telegraf, år 1902, flickläroverket Valhalla 1903, Småskoleseminariet vid Mäster Jons gränd 1904 och Dalregementets anläggning 1908.

Dåvarande stadsarkitekten Klas Boman var upphovsman till många karaktärsbyggnader i centrum: Jernbergska huset vid Stigaregatan 1904, handelshuset i hörnet Åsgatan-Bergskolegränd 1905, Sparbankshuset vid Stadshusgränd 1906, Brandstationen på Kristinegatan, Nya Bergsskolan (Medborgarhuset/
Radiohuset), Tingshuset och Varmbadhuset (rivet 1974) samtliga år 1910 samt Västra skolan 1915, förutom en rad ståtliga villor i Villastaden och Kämparvet under perioden 1900-1925.

Gamla Badhuset som revs 1974. Foto Dalarnas museums arkiv.

Gamla Badhuset som revs 1974. Foto Dalarnas museums arkiv.

Boman hade en självständig, karaktäristisk stil med klanger från nationalromantik, jugend och nyklassicism. Hans byggnader har stått sig gott över tiden och finns kvar som viktiga inslag i dagens stadsbild. Ytterligare ett par byggnader med klara jugenddrag kan nämnas: arkitekten Edward Dahlbäcks handelshus från 1916 i kvarteret Fisktorget samt det vackra huset i kvarteret Smeden vid Gustafs torg, ritat också det av Dahlbäck 1916.

Stadslivets avigsidor i form av buller, smuts och trängsel medförde på 1890-talet i vida kretsar en längtan tillbaka till naturen, ibland kallad “Flykten från stenstaden” och kring sekelskiftet började bostadsbebyggelsen sakta breda ut sig över stadens omgivningar. Villastaden planlades enligt tidens ideal som en trädgårdsstad. Skisserna till stadsplanen upprättades av landets då främste stadsplanerare P O Hallman. I Villastaden uppfördes de välsituerades hem, ofta arkitektritade. Förutom Klas Boman kan nämnas Anders Holmkvist, Edward Dahlbäck och Per Olsson, vilka alla har signerat ritningar till Villastadens hus. I Daglöstäkten och Främby uppstod en småskalig villabebyggelse i anknytning till vagn- och maskinfabriken i Främby, de mekaniska verkstäderna och gjuteriet i Järnet liksom Tisksågen och andra industrianläggningar i området. I Norslund växte järnvägsarbetarnas bostadsområde upp och intill järnvägens sträckning i Slussen uppstod lager och magasin för olika falufirmor. Det tycks som om stadsbebyggelsen nått en viss mättnad omkring första världskriget.

Befolkningstillväxten mattades och praktiskt taget inga byggnader av större resning tillkom under de närmaste decennierna.

Falu gamla teater. Foto tidigt 1900-tal,Dalarnas museums arkiv.

Falu gamla teater. Foto tidigt 1900-tal,Dalarnas museums arkiv.

Arbetareföreningens hus. Foto tidigt 1900-tal,Dalarnas museums arkiv.

Arbetareföreningens hus. Foto tidigt 1900-tal, Dalarnas museums arkiv.

Folkrörelser

1800-talets senare del såg folkrörelserna födas som ett uttryck för social omtanke, frihet att tänka självständigt och rätt att leva sitt eget liv. Frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen skapade också sina egna uttryck i form av byggnader, lokaler och anläggningar. Ofta fick de ett formspråk som framhävde deras plats i orten, så också i Falun. 1865 byggde Falu missions- förening den första frikyrkolokalen i Falun i hörnet Sturegatan-Magasinsgatan, senare använd även av Frälsningsarmén och Betaniaförsamlingen, idag ombyggd till bostäder. 1877 tillkom den äldre delen av Salemkyrkan vid Svärdsjögatan-Bergmästaregatan. 1916 uppfördes en tillbyggnad. 1879 uppfördes (den nu rivna) gamla missionskyrkan vid Promenaden av Falu missionsförsamling. 1890 skapades metodisternas Johanneskyrka vid Nybron.

IOGT-logen 904 Dalpilen lät i början av 1900-talet bygga om en tidigare lada vid Falubron till godtemplarnas högborg.

Falu arbetareförening övertog den gamla lärdomsskolans byggnad i början på 1880-talet. Byggnaden flyttades från sin tidigare plats mitt emot Kristine kyrka till en tomt i hörnet av Svärdsjögatan och Bergmästaregatan år 1882. Arbetare-föreningens hus fanns kvar till 1972, då det revs. 1903 byggdes en Folkets park i Norslund. Redan 1915 flyttades den till Kvarnberget.

Idrottsrörelsen i Falun utgick i hög grad från läroverket, där Falu gymnastikförening bildades redan 1880. De första kända tävlingarna var elevtävlingar i skidåkning och skridsko åren 1882–83. Läroverkets gymnastiksal och föregångaren, Lärdomsskolans gymnastikhus, var de första byggnadsverken med anknytning till idrottsrörelsen. Den förstnämnda är riven, men det senare finns kvar i form av en kontorsbyggnad vid Kristinegatan-Promenaden. Sin första verkliga idrottsanläggning fick Falun i och med Kvarnbergsbacken 1907 och Kvarnbergets idrottsplats, numera Kopparvallen, 1910.

Folkrörelsernas byggnader är i många stycken välbevarade och socialhistoriska dokument av stort värde. För stora grupper av människor betyder dessa byggnader mycket som symboler för gemensamma intressen.

Gå till toppen av sidan

Miljöförbättring under tidigt 1900-tal

Gruvstaden Falun kännetecknades fram till början av 1900-talet av nedsmutsad miljö. Den arsenikbemängda, svavelhaltiga kallroströken hade under sekler vällt ut över nejden och förtärt all växtlighet. Slagg hade hopats över stora områden. Husen hade färgats brunsvarta och människorna led av luftvägssjukdomar. Det “gruvliga Falun” var för de flesta en bister verklighet.

Öster om ån, i det “ljuvliga Falun”, var det bättre förhållanden. Där kunde faluborna ströva i grönare omgivningar och förlusta sig på något av utvärdshusen Manhem, Villan, Britsarvet, Hasselbacken och Valhalla. Man kunde också kurera sig genom att dricka av Surbrunns järnhaltiga vatten, en tradition vars rötter sträckte sig tillbaka till 1660-talet. Surbrunn låg vid Regementet.

1877 inköpte stadsfullmäktige egendomen Kullen, för att få tillgång till ett område för rekreation och förströelse. Huvudbyggnaden, numera riven, uthyrdes såsom sommarservering och körvägar anlades till Kullen genom skogen från Svärdsjögatan. En ansats till stadspark påbörjades och från 1878 fungerade Kullen som sommarvärdshus med musikpaviljong och dans.

Kullen omkring 1890. Foto Dalarnas museums arkiv.

Kullen omkring 1890. Foto Dalarnas museums arkiv.

Andra parker tillkom genom donationer. År 1880 skänkte fru Maria Kronberg en betydande summa till det som senare blev Kronbergs minne, parken mellan Trotzgatan-Åsgatan-Nybrogatan. Längs ån anlades flera mindre parker: “Luffarparken” nedanför Klabbron, Medborgarplatsen, Badhusparken i Östanfors och längst i norr Kålgårdsudden där en förnämlig badanläggning byggdes 1935. I anslutning till de större skolorna – Läroverket, Östra skolan och de olika seminarierna – växte vackra park- och trädgårdsanläggningar upp. Och till och med i Elsborg blev det möjligt att anlägga Hästparken sedan kallrostningen upphört i början på 1900-talet.

Många av dessa parkanläggningar finns ännu kvar, om än delvis förändrade. Men de utgör otvivelaktigt en resurs i stadsmiljön, något att bygga vidare på.

Gå till toppen av sidan

1900-talets centrumomvandling

Tiden efter andra världskriget innebar för Falun, liksom för flertalet andra större städer i landet, en nydaning och omvandling av stora mått. För att bygga bort “slummen” sanerades stora delar av Gamla Herrgården och Prästtäkten vars gamla träbebyggelse revs. Stadsplaner föreskrev samma öde för Elsborg och Östanfors.

För att råda bot på bostadsbristen genomfördes miljonprogrammet på 1960-talet och likadana hus massproducerades över hela landet utan anpassning och hänsyn till den lokala byggnadskulturen. I centrum genomfördes handelns strukturomvandling och den lokalt förankrade dagligvaruhandeln med småaffärer ersattes av stora varuhus och moderna specialbutiker. Det gamla handelscentret med sin småskaliga och mångfacetterade bebyggelse försvann. Massbilismen bröt nya trafikleder in mot och genom centrum. I centrala stadens utkanter anlades bensinstationer, bilverkstäder, garage och parkeringsplatser. Stadsbebyggelsen upplöstes och stadens funktioner separerades. Utvecklingen skedde utan förankring i historia och bebyggelsetradition.

Så småningom kom ändå en reaktion. Kraven på sanering och rivning dämpades. De gamla arbetarstadsdelarna började betraktas som värdefulla. Kommunen föregick med gott exempel och rustade en hel del hus. Stadsplaner ändrades så att ett bevarande skulle bli möjligt. Privata fastighetsägare och nya husköpare fick klart för sig att Elsborg, Gamla Herrgården och Östanfors var attraktiva framtidsområden. De gamla husen restaurerades, byggdes om och byggdes till i traditionella former.

Gå till toppen av sidan

Omvärdering och nya utmaningar under 1900-talets slut

Parallellt med centrumomvandlingen, som resulterade i ett antal nya byggnader för handel och kontor, tillkom även några institutionsbyggnader som trots sin storlek utgör positiva tillskott i stadsbilden. Dalarnas museum ritades av Hakon Ahlberg och stod klart 1962. Ahlberg ritade även Folkets hus och Stadsteatern, färdigt 1962 och på 1980-talet tillbyggt. Mellan Stora Torget och Fisktorget uppfördes ett nytt stadshus med stadsbibliotek och kontor för kommunens förvaltningar. Stadshuset ritades av Backström och Reinius och stod klart 1968. En byggnad som vållade debatt var polishuset, ritat av Jack Hansons Arkitektkontor och färdigt 1968. Byggnaden bryter genom sin form och färg kraftigt mot den äldre bebyggelsen. Den är med sin påtagliga storlek ett tydligt exempel på dåtidens officiella byggnader och är intakt såväl exteriört som interiört.

De senaste decenniernas internationella arkitekturstilar har även satt sina spår i Falun. Under 1970- och 80-talen växte en reaktion fram mot modernismens puristiska formspråk. Postmodernismen knyter mer an till antikens stilideal men kan samtidigt sägas vara en blandning av stilar. På detta sätt kunde man få kvartersstora nybyggnader att se ut som flera mindre byggnader.

I Falun kan det före detta Skattehuset i kvarteret Kardmakaren sägas vara ett exempel på detta. Det ritades 1989 av Hus&Planarkitekterna, Falun. Ett annat tydligt exempel på postmodernismen är affärs- och kontorshuset vid Hälsingtorget, ritat av Jack Hansons Arkitektkontor, som för övrigt ritat ett större antal byggnader i det Falun som omvandlades vid denna tid.

Slaggatan norr om Stadshusgränd, 2011.

Slaggatan norr om Stadshusgränd, 2011.

En reaktion mot postmodernismen följde efter några decennier. Modernismen i bearbetad form kom åter i ropet. I Falun är kanske den nya domstolsbyggnaden på Kullen och den nya vårdbyggnaden på lasarettsområdet, båda ritade av Sweco architects, de tydligaste exemplen på detta.

Årummet med Dalarnas museum, 2011.

Årummet med Dalarnas museum, 2011.

Nya byggnader med en regional anknytning i sitt formspråk har uppförts på gruvområdet. Ett nytt besökscenter, ritat av arkitekt Ulf Gillberg invigdes 2005. Vid rödfärgsverket uppfördes ett nytt reningsverk 2008 ritat av Stefano Mangili.

Ett antal gatu-upprustningsprojekt har genomförts där utformningen knyter an till den traditionella stadsgatans grammatik med gångbana, kantsten, rännsten och köryta.

Infarten till Gruvområdet, Gruvgatan, 2011.

Infarten till Gruvområdet, Gruvgatan, 2011.

Under de senaste decennierna har en ändrad syn på de äldre strukturer som ger innerstaden dess karaktär vuxit fram. Åsen, ån, kvartersstaden etcetera är idag delar av ett tydligt historiskt arv i stadens fortgående förändring.

En stad utvecklas och förändras ständigt. Nya byggnader tillkommer och äldre försvinner. Vilka nya byggnader som är av kulturhistoriskt värde får framtiden utvisa. 

Falangallerian före senaste ombyggnaden 2009.Foto 2007.

Falangallerian före senaste ombyggnaden 2009.Foto 2007.

Världsarvet Falun

Även Falu centrum ingår i Världsarvet Falun. Rådhusplatsen från Stadshusgränd mot Stora Torget, 2011.Fontänskulpturen är utförd av Carl Harry Stålhane 1989.

Även Falu centrum ingår i Världsarvet Falun. Rådhusplatsen från Stadshusgränd mot Stora Torget, 2011. Fontänskulpturen är utförd av Carl Harry Stålhane 1989.

Falun och Kopparbergslagen blev upptagna på Unescos världsarvslista år 2001. Världsarvsrådets motivering lyder:

Det historiska industrilandskapet kring Stora Kopparberget och Falun utgör ett av de främsta områdena för gruvhantering och metallproduktion. Gruvdriften upphörde vid 1900-talets slut, men har genom många århundraden haft ett starkt inflytande på teknisk, ekonomisk, social och politisk utveckling i Sverige och Europa.

Att Falun och Kopparbergslagen numera är Världsarv innebär i sig inget utökat skydd för den kulturhistoriskt intressanta bebyggelsen. Världsarvsstatusen är att se som ett åtagande för nationen Sverige och för Falu kommun att skydda, vårda och visa en världsunik miljö. Bebyggelsen skyddas genom de beslut om tillstånd och planer som fattas enligt den lagstiftning som står till buds, främst miljöbalken, kulturmiljölagen och plan- och bygglagen. 

Gå till toppen av sidan

Sidan uppdaterad 2022-05-10